anupama.blogg.se

Idag när jag loggade in på Facebook möttes jag av flera stycken "Vila i frid" hälsningar. En kille från Kungälv, alldeles för ung, hade omkommit i en olycka. En glädjespridare, en kille med världens största hjärta. Hans liv togs i från honom, bara sådär. Precis efter det fick jag ett meddelande från en nära vän. Vi hörs inte så jätteofta men vi har känt varann sen vi var 15 år och hon är en av mina bästa vänner. Hon skrev att hon blivit opererad för blindtarmen, men att läkarna inte upptäckt det förrän nu, så hon har haft otrolig smärta och och farit fram och tillbaka mellan hemmet och sjukhuset i 2 veckor. Hon var utmattad och väldigt tagen. När det händer såna här saker så blir man alltid påmind om hur skört livet hur. Hur fort dom man älskar kan ryckas ifrån en. Jag minns när jag var mindre, efter att pappa hade gått bort. Jag brukade säga till mamma "Mamma du får aldrig dö som pappa har gjort". Jag var ju inte så gammal så jag hade ju inte kommit till insikten om att man inte kan styra över när man ska dö. Ganska många år senare, när mamma hade fått sin diagnos och jag började förstå vad den innebar, att hon faktiskt skulle lämna mig, började samma tankar komma igen. Men nu var det mina vänner (och min älskade syster såklart) som jag blev livrädd för att förlora. Många av mina vänner är familj för mig. Det är dom jag älskar mest och som jag alltid vill ska finnas i mitt liv. Jag vet inte vad jag skulle göra om någon av dom blev sjuka eller gick bort. Detta besked är det några i min närhet som har fått idag, efter den fruktansvärda olyckan. En älskad vän och son har gått bort, lämnat de som finns kvar med obeskrivlig sorg och saknad. Jag vet, man ska inte tänka på sånt för mycket, men när livet och döden knackar på dörren, som dom gjort idag, då kommer tankarna. Vad kan man göra då? För man kan ju inte styra över livet. Man vet aldrig vad som väntar. Det jag tänker mer på sedan mamma blev sjuk, är att berätta för dom personer som finns i min närhet hur viktiga dom är för mig. Hur glad jag är att just dom finns i mitt liv. Man kan ju inte styra mer över livet för det, men att få säga dom sakerna, det gör att jag känner lite mer ro på något sätt. 

 

Tycker dessa ord som kommer från kära Kristian Gidlund är så vackra. Och så sanna på något sätt.